I tio år har jag och min man varit tillsammans. Tio långa år. När vi träffades var vi bara 19 år! Vi var barnrumpor som inte visste något om livet. Vi bodde hemma båda två och brukade komma hem om sena kvällar och laga mat samtidigt som föräldrarna sov. Vi jobbade våra pass på OKQ8 men vi såg alltid till att ses. Ingen timma var för sen för att hämta den andra. Vi åkte omkring ute på gatorna med våra bilar, hade filmkvällar med kompisgänget, festade och gick ut och röjde. Vi blev osams och sams. Hade svartsjukedraman och försoningar. Ni vet sånt som hör åldern till.

Våra ex strulade och hängde sig kvar en bra bit in i början av vårt förhållande. Jag speciellt hade svårt att släppa taget och inte förrän ett år senare bröt jag helt med mitt ex.

Smällen kom tidigt i vårt förhållande. Nu vet det där som gör att ens förhållande plötsligt blir så mycket mer än en tonårsromans. Allvaret slog ner med dunder och brak efter bara 6 månader tillsammans. Enade tacklade vi situationen. Det var mycket gråt, tårar och blod.

Efter det åkte jag till Asien. Tre månader isär insåg vi att det var vi. Tack att msn fanns på den tiden. Vi chattade till långt in på nätterna om saknaden.

Året efter flyttade jag ner till Malmö med en tjejkompis. Min man pluggade i Lund. Efter ca en termin där nere stod det klart att vi ville bo ihop. Först flyttade jag in e hans temporära etta utan kök. Det fanns ett liiiitet kylskåp. Vi sov i en 90 säng. Mat lagade vi i lägenheten bredvid. Vår granne och vän bodde där.

Under denna tiden blev jag väldigt sjuk. Mitt sjukaste jag. Ingenting fungerade i min hjärna och jag ville göra allt för att slippa ifrån allt. Det blev en del sena besök på akuten, poliser som väcker en mitt i natten och förtvivlade vänner. Mina älskade vänner som stod bakom mig då, de är de som är mina vänner idag. De lämnade mig aldrig. Min mans vänner såg en börda, en börda som han borde eliminera. Men han stod emot sitt kompistryck för han älskar mig och han hade inga planer på att ge upp på mig. Jag menar, ger man upp sin flickvän för att hon har cancer? Självklart inte. Jag hade inte cancer. Men jag var svårt sjuk.

Vi fick vår trea vi pluggade på några år. Jag trivdes aldrig i Lund. Min man hade ett år kvar när vi tog vårt pick och pack och flyttade tillbaka till Växjö. Till en underbar vindsvåning på nygatan. Vi bodde där några år. Min man skrev exjobb och jag reste runt i världen som guide. Främst i London.

Vi ville ha ett hus och valde att bosätta oss 2 mil från Växjö där min man är uppvuxen och hans föräldrar bor. Efter ett år i nya huset gifte vi oss i tingshuset i Växjö. 09.00 på morgon var klockan. Efter en härlig brunch drog vi iväg till Thailand fem veckor. Väl hemma hade vi en hejdundrande bröllopsfest.

Av en slump plussade vi den sommaren och världens vackrast lilla varelse växte inom mig under hösten. 16 mars 2009 föddes hon. Vår dotter!! Haley Rut Thilhani Borg.

Efter ett och halvt års mammaledighet började jag läsa till barnundersköterska. Det gör jag fortfarande. Så det är här vi är nu tio år senare.

Vilka år. Vad man har förändrats. Vilka människor man träffat och vilka vänner man fått. Men mest av allt, vilken underbar DOTTER vi fått. Kanske bjuder 2012 på ett s.y.s.k.o.n det vet man aldrig......