..... och så blir det ett "sånt" inlägg igen!
Vi visste det. Att allt inte kunde vara såhär för evigt. Någon gång efter barnets död måste vi reagera. Och det gör vi nu. Med råge. Från att ha haft ett stående korthus så har det nu fallit pladask! Så är det helt enkelt. Det gör ont, det gnager, sliter i en och framförallt så värker det i hjärtat. Hjärtat ja, mitt älskade hjärta som aldrig fick se dagens ljus..... jag är inte ensam i alla fall. Vi är två i detta kaos av känslor och vi verkar även i detta vara helt i synk.
23:04:51
Vännen, har inga ord för hur hemskt det är! och såklart måste en reaktion komma, så skönt att ni är två som du skriver <3 låt det ta tid, det ni varit med om är inget man ens önskar sin värsta fiende! det enda jag kan göra är att skicka massa styrkekramar till er <3
och just det, vad gäller Ellens vilja bli buren! Jag tror faktiskt det är ren trots, hon började redan innan Hugo kom! Varje dag i två veckor hade vi en diskussion på morgonen när vi skulle gå till bilen, men då var jag envisare, så det är precis som hon vet att jag INTE bär henne! Anders är dock lite svagare där, och ger med sig, så hon fortsätter köra med honom ;) Vagnen åker hon som tur är gärna i, men den fick man inte ha med sig in igår :/
storstorstor kram
Styrkekramar till er <3
